Isabella

1987 köpte jag ett sto Isabella -85, e. Dovang, Vallman, Bamse 6 u. Blenda 2011. Att köpa en två-åring är perfekt. Man kan börja köra in hästen och har sedan en bra grund för inridningen.  Hon var som en ängel under provmånaden. Den dagen jag betalade henne blev hon som en vildhäst.  Hon stod och hon gick på bakbenen när man krävde något av henne. Hon var så stadig att det inte gick att rubba hennes balans med att försöka dra omkull henne. Att rida in henne var inte så lätt. Hästar som stegrar sig  är inte roliga. Hon fick två föl; Mimmie och Marion varav jag har behållit Marion. Efter sitt andra föl började hon visa tecken på att ha eksem. Tyvärr hann jag ta två föl som sedan ärvde hennes eksem.  Isabella är en mycket märklig häst. Hon är tankeläsare, hon har humor och en stark vilja att få bestämma. Hon har alltid blivit orolig och arg på barn. Men när en grannflicka, Malin, ville börja rida henne blev hon en ängel igen och hon tycker fortfarande mycket om sin ryttare Malin. Hon har haft flera allvarliga sjukdomar. 2001 slutade hon äta allt förutom morötter. Hon gick ner halva sin vikt. Hon blev utdömd av veterinären men utan diagnos. De gissade på cancer i levern. Efter ett par månader började hon så smått att äta ett väldigt fint hö. Det tog ett år innan hon var tillbaka i sin gamla form. Efter det har hon haft problem att äta vid hårfällningen varje år. Det nya betet blir räddningen när det kommer fram gräs. I juli 2005 fick hon hjärnblödning och var förlamad i hela högersidan. Det tog några månader så hade hon mjukats upp i kroppen. Som 25-åring är hon igång på halvfart och finare än någonsin att rida. Isabella är en otroligt levnadsglad häst. Hon körs både i skogen och med vagn/släde. Att rida Isabella är alltid spännande och den roligaste häst jag ridit. Hon tänker väldigt mycket och man har en nära kontakt med henne när man rider. Hon är så känslig att rida att det ofta räcker med bara en tanke för att hon ska utföra arbetet. Hon har lätt för både piaff och passage och byten.  Isabella är startad upp t o m medelsvår dressyr. Hon har fått prestationsmedalj i guld.

M

   Marion

Marion, sto född -91 e. Furubäcks Seger u. Isabella, är den försiktigaste av mina hästar och väldigt snäll. Jag kan utan problem sätta upp en nybörjare på henne och rida ut i skogen.  Däremot kan hon bli rädd för saker i skogen och då “växa fast”. Vi har stått många timmar i skogen på samma ställe när hon inte vågat gå fram. Jag ville visa henne att det fanns värre saker än skogen i byn. En härlig vårdag tog jag med henne till Djurgården i Stockholm tillsammans med vår son David och hans ponny Spader Dam. Det första vi stötte på under vår ridtur var motorcyklar och en spårvagn. Vi korsade en mycket trafikerad väg. Vi red längs kanalbanken på Djurgården. På ena sidan var det båtar och på den andra sidan  svanar. Det blev så mycket för henne att ta in att hon bara accepterade allt. Vi hade en underbar ridtur och efter det gick det bättre hemma. Marion har alltid tyckt om alla andra hästar och människor. Hon älskar Anna som rider henne två dagar i veckan. Hon är inte tävlad i hoppning men hoppar med bra teknik. Hon kördes in men blev vid ett tillfälle rädd när jag bytte från träskaklar till järnskaklar. Vi har inte gett upp och håller på med inkörning igen.  I dressyr har hon tävlat t o m medelsvår dressyr och även fått prestationsmedalj i guld. Hon kan alla rörelser t om svår dressyr.

   Attriana

 Attriana, född -02, mitt halvblod köpte jag som åring. Hon är e. Sack, Napoleon, Brilliant u. Aniara 8. På tre-års testet fick hon klass ett med bl a en nia på typ och klass två i hoppning. Hon har ett föl, Giselle efter fjordhingsten Cristall. Attriana är en häst med mycket flykt i sig, men hon har ett stort hjärta och är  väldigt klok. Som unghäst har hon bockat av sina ryttare två gånger. Då var hon till salu och jag blev erbjuden mycket pengar för henne i USA. Men, jag tycker så mycket om hästen, så hon har blivit kvar. Mot mig har hon alltid varit ödmjuk. Hon är den hästen i stallet som är rädd om mig när jag är skadad. När jag hade brutit handleden och skulle leda henne gick hon så försiktigt bredvid mig och nosade då och då på gipset. Därefter nosade hon på min handled varje dag under flera månader. Vet inte om det var för att kolla av hur det stod till i handleden?  Hon har lätt för att bli för “tempererad”. När hon var ung och jag tömkörde henne ute kunde hon ibland bli väldigt exalterad.  Hon började då att gå i piaff och passage och det slutade alltid med  att hon kastade sig ner på marken. Hon kunde verka onåbar men hon gjorde aldrig illa sig så jag tror hon hade kontroll ändå. Ibland skenade hon t o m i hagen. Ofta busade hon så att hon gick omkull även på ridbanan. Alltid när hon tycker det är obehagligt skriker hon samtidigt. Jag upplever att hon själv tycker illa om den sidan hon har. Mycket av arbetet med henne går ut på att hålla flykten borta. Det har hänt att hon hetsat upp sig och kastat runt men då har hon stannat till och nosat på mina ben för att be mig stiga av.  Det är så rörande! Men jag rider inte ut med henne utan håller mig på ridbanan, där hon är säkrare. Alla hästar måste ut och busa ibland och till Attriana har jag äntligen hittat en utmärkt medryttare som hon tycker om och accepterar. Ridmässigt är hon en dröm att sitta på, har alltid ryggen med sig och bakbenen på rätt plats. Nästa steg är att ta ut henne på tävlingsbanan.